När jag satte ner och skulle skriva en insändare inför Kvinnodagen 2015 tänkte jag först om att skriva om statistik mm om hur lång vi fortfarande måste komma för att uppnå ett jämlikt samhälle. Men det är inte precis nyheter med sådana siffror och den egentlig frågan är vad ska vi göra för att SKAPA lika vilkor för alla. Och så har jag kommit fram till att jag skulle skriva ett mer personligt brev fast det handlar inte om mig som enskild kvinna men min erfarenhet och insikt kan vara ett sätt att belysa problemet.
Jag är utbildad arkivarie men också textilkonstnärinna så det känns naturlig att använda historia som en inspirationskälla i mitt eget skapande. Och lång innan jag flyttade hit i 1994 hyssade jag ett beundran för Carl och Karin Larsson. I den engelska-talande delar av världen är Carl och Karin Larsson uppfattat som ett skapande par och både är inkluderade i konsthistoria böcker, kurser mm. Tänk vad överräskade jag blev när jag flyttade till sitt hemland och märkte att det var nästan alltid Carl som uppmärksammades. Karin har gjorts osynlig i sitt eget land.
Men tyvärr är det inte bara Karin Larsson som inte syns i dagens Sverige. Vad om alla kvinnor som jobbar i kvinnodominerade yrke för betydlig mindre lön än män med samma utbildningsnivå som jobbar i industri? Vad om alla kvinnor som stannar hos våldsamma man eftersom de har ingen annanstans att ta sig till? Vad om alla kvinnliga akademiker som får aldrig anställning inom sin kompetensområde för att dom är utländska föd och utbildad och därför får sin kompetens nedvärderade?
Om Sverige ska kunna möta framtidens utmaningar på ett effektiv sätt, kravs allas kunskaper, erfarenheter, insikter osv, Karins lika mycket som Carls, och Fatimas och Biancas och Ankis också!
Från styrelserum till klassrummen, inom den offentliga sektorn och privatsektorn,
Vi kvinnor behövs!
Jag är utbildad arkivarie men också textilkonstnärinna så det känns naturlig att använda historia som en inspirationskälla i mitt eget skapande. Och lång innan jag flyttade hit i 1994 hyssade jag ett beundran för Carl och Karin Larsson. I den engelska-talande delar av världen är Carl och Karin Larsson uppfattat som ett skapande par och både är inkluderade i konsthistoria böcker, kurser mm. Tänk vad överräskade jag blev när jag flyttade till sitt hemland och märkte att det var nästan alltid Carl som uppmärksammades. Karin har gjorts osynlig i sitt eget land.
Men tyvärr är det inte bara Karin Larsson som inte syns i dagens Sverige. Vad om alla kvinnor som jobbar i kvinnodominerade yrke för betydlig mindre lön än män med samma utbildningsnivå som jobbar i industri? Vad om alla kvinnor som stannar hos våldsamma man eftersom de har ingen annanstans att ta sig till? Vad om alla kvinnliga akademiker som får aldrig anställning inom sin kompetensområde för att dom är utländska föd och utbildad och därför får sin kompetens nedvärderade?
Om Sverige ska kunna möta framtidens utmaningar på ett effektiv sätt, kravs allas kunskaper, erfarenheter, insikter osv, Karins lika mycket som Carls, och Fatimas och Biancas och Ankis också!
Från styrelserum till klassrummen, inom den offentliga sektorn och privatsektorn,
Vi kvinnor behövs!
